Thunborgs Viltaffär
– en äkta lanthandel som saknar motstycke i hela Sverige

I tider då köpcentren blir alltmer strömlinjeformade och kedjornas klonade butiker har tagit kål på mångfalden är
Thunborgs Viltaffär i Porjus ett befriande undantag. Här huserar vilthandlaren, profilen och den forne fjällflygaren Björn Thunborg i ett virrvarr av varor. Lanthandeln saknar motstycke, antingen älskar man den eller så inte. Vid sin sida har han hustrun Birgit Meijer Thunborg, tyskan som på åttiotalet föll handlöst för de handmålade skyltarna på husfasaden. Björn däremot föll för Birgit.
– Björn påstår att han blev kär vid första ögonkastet men som vanligt märkte jag ingenting. Men jag fortsatte att stanna till i Porjus varje gång jag passerade eftersom jag fått kontakt med en trevlig människa som gav mig information på köpet, förklarar Birgit Meier-Thunborg glatt.

Björn Thunborg kom in på vilthandlarbanan, och därmed också i turistbranschen, för mer än 45 år sedan då han sommartid började sälja rökt röding, tavlor och slöjd vid Akkaktsbron.
– På den tiden det var fult att sälja åt eller lura turister, som man sa i Jokkmokk.

Riktiga karlar jobbade åt Vattenfall eller i skogen, minns Björn Thunborg som berättar att man inte heller fick göra affärer på söndagar, det var förbjudet på sextiotalet. Fast det var inget han brydde sig om.
– Jag gav f-n i det där och polischefen la anmälningarna längst ner i lådan. Efter säsonger i tältkåta vid det mäktiga
Harsprångsfallet, där de många rälsbussturisterna stannade till, köpte Björn huset på Strömgatan där butiken än i dag är inrymd. Den handmålade skyltarna på tyska och engelska som hänger på trekvart är desamma och de lär inte bli utbytta så länge Birgit får bestämma. De var ju de som fångade henne.

Att kunna flyga var en förutsättning för att kunna bedriva handel med fjällsamerna, vilket Björn tidigt behärskade. Som han själv uttrycker det hoppade han mellan fjällsjöarna och såg till att leverera både dagstidningen, kärringen, hunden, maten och bensinen åt samerna som på den tiden levde av fjällfisket och renskötseln. Redan på sjuttiotalet såg han också till att ha telefon i planet, en storleksmässigt rätt behändig apparat med tre knappar som kommunicerade via en växelstation. Trafikledningen i Kiruna var mycket förvånad och folk i allmänhet tyckte att; han är inte klok den där, tänk han har telefon i flygplanet. Rödingen var annars den röda tråden i fjällhandeln. Som mest handlade det om
20 ton i veckan, uteslutande röding och sik, som sedan såldes vidare. Stor del av grosshandeln gick till Stockholm och Thunborgs var Scandic-kedjans minsta leverantör av fjällfisk men även av ren- och älgkött, som Björn personligen levererade ända ner till Tyskland.
– De enda som satte Jokkmokk på kartan då var Jokkmokks marknad, Jokkmokks-Jokke och jag. Jag var kanske lite före min tid, funderar Björn.
– Men så fort fru Meier kom in i bilden blev det dåligt med fisk, skojar han även om förklaringen uteslutande var en annan. I början av 1990-talet blev fjällfiskarna helt enkelt för gamla och den yngre generationen tog inte vid
– Fjällvärlden i dag är inte samma som då, det är slut med årsmodellen som fiskar, konstaterar han en smula buttert.

1986 klev tyska Birgit in i vilthandeln. Fem år senare gifte de sig och sedan dess går diskussionens vågor höga i det Thunborgska hemmet. Det här är ett par som både kompletterar och utmanar varandra. Och de förändringar som görs, om de alls görs, sker efter moget övervägande. För Birgit är det naturligt att rikta sig till sina landsmän och mycket riktigt är återbesöksfaktorn bland tysktalande hög.
– Jag tyckte själv att viltaffären var spännande och som turist såg jag möjligheten att få tag på genuin mat och samtidigt få information om allt runtomkring. Som turist är det vikigt att få bakgrundsinformation, här fick jag en hel föreläsning. Så vill vi att det ska vara i dag också. Kontinentborna tycker om att upptäcka och det här är en kontinental affär. De attraheras av att affären inte ser ut som överallt annars. Det är lite vilt, romantiskt och inte så ordentligt – den gamla typen av landhandel, det vi i Tyskland kallar Tante Emma Laden, med allt från tamponger till delikatesser och cykelkedjor, förklarar Birgit. Viltkött och fjällfisk är eftertraktat och kundkretsen värdesätter att varorna producerats småskaligt och att Thunborgs alltid vet ursprunget. Att matvarona varken innehåller färgämnen eller konserveringsmedel är de utländska kunderna mycket medveten om. Att det smakar extra gott likaså.
– Är köttet eller fisken rökt på gammalt sätt märks det på smaken, det är som dag och natt, påstår Birgit.
 

Vad framtiden bär med sig vet ingen. Turistströmmarna konstaterar Thunborgs har minskat rejält vilket man ntagligen får skylla bensinpriset för. Birgit har ändå ingen tanke på att ge upp.
– Jag vill föra traditionerna vidare och fortsätta med vad Björn sysslat med. Vår son Asbjörn som är 14 år är en riktig handelsman som lever för Jokkmokks marknad, han tycker om att sälja och prata med folk. Om vi försöker hålla liv i det här är det i framtiden kanske han som blir Thunborgs nye vilthandlare.

Stäng fönster